Maliiiin

Va som sagt hos mormor o morfar i söndas.
Trött som ett as men jag kan inte rå för det.
Jag tycker det är jobbigt, och jag gråter när ingen ser.
Jobbigt o bara sitta brevid och inte kunna göra nånting.

Jag hatar att se honom sådär.
Hatar att inte kunna hjälpa till,
eller förstå.

Energin finns där och viljan.
Framstegen är fantastiska.
Men jag kan fortfarande inte ta det till mig.
Att han aldrig kommer bli som förr.

Jag håller mig ifrån för att ingen ska se.
Trots att jag kanske borde finnas som stöd.
Men jag vill inte visa honom.
För jag är rädd,
så jävla rädd för att mista honom.